När discolamporna släcks och tänds igen
bultar allas hjärtan hårdare,
snabbare och
närmare varandra om igen.
Popcorn-tjejerna petar smuts under naglarna och
grabbarna grus sparkar kärlek under skosulorna ikväll, de säger:
\"vi skiter i det här nu.\"

o du var lika djup som vattenpölen
här på gatan utanför,
vi står och röker,
pratar på om allt skit som var bra förut.
Och inte.
Kan inte råför att jag fimpar
i spegelbilden du reflekterar,
kan inte råför
att jag slänger ciggen i det kalla
så att jag får stampa på dig igen.
Klackarna mot asvalten. Gör det mer ont ikväll?

Kanske Petra får sitt vanliga ölhångel ikväll.
Torkar sig om munnen och går vidare till nästa sen.
Grand finale you know.
Hon tar hem allt ikväll.
Petra har funnit sin takt.
Hon liksom flyter med,
på höga klackar,
vinglar en del,
men det är sånt man får ta
sånt räknar alla med.

Dem ropar ut
att det är dags
för sista dansen nu.
Det känns som att jag nyss kom hit.
Och såg på alla stackare som
skakar på huvudena och höfterna
jag kan inget annat
än att följa med,
rör på fötterna.
Följer alla andra.
Och Petra, du
hade rätt.
Måste hitta takten
som jag tappade.
Jag har tid till dansen.
En sista gång.






När vi alla ramlar ut från
ungdomshuset går
eller trampar alla över dig.
Men jag, bara jag
kan inte undgå att se
på dig och undra.
Varför blev det såhär?
Och du reflekterar
månljus och smågrus
som du bär.
Se inte på mig sådär.