Vad är det med längtan

att man skäms så för den?

Är det för att man inser att

längtar man har man inte fått

vad man innerst inne behöver.

Och då kanske man inte var värd det.

Ändå. Trots allt.

Fast man med sitt sunda förnuft vet så väl

att alla är lika mycket värda.

Men någon tyckte inte att man var det.

Värdig. Eller intressant nog.

Eller så blev det bara så.

Men är man tillräckligt älskad

borde längtan inte vara

starkare än kärleken.

Vad är det med längtan

att man skäms så för den?