Hon hängde rosor om hans hals
för att han inte skulle glömma doften
av hennes trädgård
Han log, kysste ömt hennes hand på den tidens gentlemannavis
och sa - Min kära håll ut, snart anländer mitt brev
och sedan ska vi aldrig mer ska vi vara åtskiljda

sekunder, timmar, dagarna och år passerade
tills hon inte länge hörde brevbärarens steg
som tonade bort i korridoren av mormorsten.

Sveket hade hon förökt putsa in i kopparkärlen
åt någon annan man såg hon aldrig mer
glansen hade för alltid gått förlorad.

När hennes tid var räknad
och bostaden skulle renoveras, och den gamla
hallmattan som lagts in lägenheten hon flyttade in i,
på den tid då rosorna ännu spridde dofter, revs upp
fann de där under ett gulnat brev, avstämplat i Italien
med en enkelbiljett till landet hon aldrig kom till.

Senmoral: Låt aldrig en golvläggare arbeta ensam.)