Det hände att vår granne kom och bankade på dörren när du övade skalor på fagotten. Du gick och öppnade med oberörd min.
   ”Sluta med det där oljudet – min dotter kan inte sova!” gormade grannen.
   ”Det är faktiskt tillåtet att spela på dagen och dessutom ingår det i mitt jobb!” kontrade du och spelade lugnt vidare på de tradiga skalorna.
   Själv var jag van och fortsatte att leka med dockor och bilar utan att störas. Fagotten var bara en del av din konstnärsjäl. På pianot komponerade du små symfonier, i mörkrummet framkallade du foton till dina kunder och i ateljén skapade du oljemålningar. Ibland skrev du dikter halva nätterna, djupsinniga och kryptiska. Ja, oftast var du frånvarande farsan fast du var närvarande – djupt engagerad i din egen rika värld.
   Många gånger kom du ångande tillbaka fem minuter efter du gått. Du led av kronisk glömska och förlade glasögon, tofflor och tusen andra ting. Vid ett tillfälle när jag en lång stund berättat om något spännande som hänt mig under dagen, så mötte du mig med en plötslig klarhet i blicken.
   ”Va!? Sa du något älskling?”
   Din kära fagott glömde du en kväll på tunnelbanan och den återfanns aldrig till din stora bedrövelse. Men du hade örnkoll på Einsteins teorier farsan, och på kvantfysikens och universums många sällsamma fenomen.
   Överallt på väggarna där hemma hängde dina färgstarka abstrakta oljemålningar. Ibland kom du ut ur din inre rika värld och blev fullt närvarande. Då älskade du att berätta saker och under de gemensamma kvällsmåltiderna fick vi ta del av de mest häpnadsväckande historier. Men för det mesta var du tyst, mild och nästan osynlig. Du försökte aldrig få mig att göra si eller så i livet farsan. Du levde din filosofi – du uttryckte dina idéer och följde din inspiration fullt ut.
   Du hade inget behov av att styra andra, du vilade stadigt i dig själv. Inte heller minns jag att du någonsin var ond på mig eller klandrade mig för misstag jag gjort. Inte ens för de dummaste av dem, vilket jag faktiskt hade förväntat mig farsan! Du verkade lita på att jag skulle dra lärdom och finna en bättre väg på egen hand.
   ”Gör vad du vill med ditt liv” sa du. ”Huvudsaken att du är lycklig!”

Din sista sommar bodde du i mitt lilla hus ute på landet. Där tog jag hand om dig så gott jag kunde, med hjälp av ett team ambulerande sjuksköterskor. De ordnade med dropp, fixade dina fötter, tvättade och tröstade. Jag lagade dina favoriträtter och pysslade om dig så gott jag kunde. Alla försökte vi göra din sista tid värdig och lite mindre tung och svår.
   Du berörde inte döden med många ord. Men du gjorde klart att du inte ville ha någon begravning. Sådana hade du aldrig gillat. Inte var du religiös heller. Men själen, den trodde du på. Och du ville att din aska skulle strös i havet. Sen var det inte mer med det.
   Du var ett original på många sätt, min käre far. Du ville inte bara andra människor väl utan även dig själv. Och det märkligaste av allt – du fann en väg genom det omöjliga.

Jag är 7 år. Familjen sitter bänkad framför den svartvita burken, en nymodighet på den tiden
   ”Titta – det är PAPPA där i tv:n!”
   Radiosymfonikerna uppträder och det är direktsändning. Vi glor storögda, mamma brorsan och jag. Där sitter du farsan, så stilig i vit skjorta och slips och spelar fagott på tv!
   Jag är 11 år. Min bästis hänger med hem en eftermiddag. Hennes små hundar smiter in i din målarateljé. De rusar tvärs över din purfärska oljemålning som ligger där och torkar. Tassavtryck över hela tavlan! Du blir inte ens arg farsan.
   ”Oj då! Så kan det gå…”
   Sen skrockar du på ditt eget speciella sätt. Skadorna reparerar du snabbt och skickligt. Ingen kan ana att ett gäng hundar har rejsat över den tavlan.
   Jag är 14 år. Vi drar iväg på tältsemester du och jag. Aldrig har rapsfälten varit så gula. Aldrig har vi skrattat och svettats så mycket. Vi cyklar i bara badkläder, sjunger och tjoar.
   ”Honk honk!”
   Du ler och ropar att det är mig bilarna tutar på. Jag är brun som en pepparkaka. Du är inte lika van vid solen och har fått otäcka blåsor på händerna. Det problemet löser du genom att cykla med lovikavantar.
   Du fotar mig med de gula blommorna jag pryder mitt hår med. Dina snarkningar mullrar ljudligt om mornarna i tältet. Inte konstigt att granntälten står långt bort. Vi får vår egen lilla vrå där i skogen ovanför sjön. Så närvarande du är denna sommar pappa. Så sammansvetsade vi blir. Jag är så stolt över dig!
   Jag är 16 år. Min pojkvän har agerat äkta skitstövel. Väl innanför halldörren storgråter jag. Du släpper allt för händer, kommer och håller om mig. Länge. Torkar mina våta kinder. Du som brukar vara blind och döv för yttervärlden när du målar. Men idag djävlar ska rötägget få veta vad du tycker om hur han har betett sig! Pojkvännen får sig en ordentlig utskällning. Aldrig har jag sett dig så arg. Den grå kobran skakar i dina händer. Du måste verkligen älska mig, tänker jag.

Läkaren är vänligt distanserad, fackmannamässig.
   ”Du bär på en dödlig sjukdom, den kan inte botas. Men den kan hejdas lite. Vi kan vinna tid.”
   Dödsbeskedet rätt i ansiktet. Vad säger man, hur fattar man? Du nickar och ler, tar läkaren i hand. Livet går vidare tänker läkaren trött och ropar in nästa patient. Du återvänder till din krossade värld. Du vet nu att det inte är långt kvar tills livet inte alls går vidare. Inte för dig. Du har precis fått veta att din kropp är full av cancer. Jag går bredvid dig. Mitt hjärta väger tusen ton.
   ”Pappa, hur känns det? Det här var riktigt jobbigt att få veta. Hur ska det då inte vara för dig …”
   Jag ångrar mig i samma ögonblick, skulle inte ha frågat. Du har det tillräckligt svårt som det är. Men obotlig cancer – det är så ofattbart.
   ”Nej vet du lilla gumman, jag har levt ett långt liv. Jag har gjort allt det som jag ville göra. Jag är nöjd med mitt liv. Nu är jag gammal och trött.”
   Jag vågar andas igen. Tar mig samman i mitt inre kaos.
   ”Kan vi inte gå på fik och njuta varsin riktigt god räksmörgås nu?” säger du med ditt milda leende som jag älskar så mycket.

Du bär dig med värdighet trots din tunga vetskap. Dina ögonlock, hängbroar över bråddjupet. Du är det vackraste som finns. Du är min far. Jag gör allt för att vara lugn och stark under tiden du har kvar. Undrar om du känner de tysta tårar jag fäller om natten… Kanske du också gråter ibland, i mörkret när ingen ser eller hör.
   Du vet inte vilken dag som blir den sista. Men du vet att den väntar alldeles om hörnet. Du njuter varje liten stund, varje tugga, varje klunk. Dina dagar är räknade. Du snålar inte med kärleken. Du slösar. Älskade far – du slösar.
   Du bär allt oftare ett sorts hemligt leende i ditt åldriga ansikte, nu sällsamt pojkaktigt. Fullständigt öppen strålar din blick. Visste man inte bättre kunde man tro att du ser tumörerna som gåvor. Som om det var på tiden att du fick biljetten hem.

Svag, så svag, flämtar livslågan inom dig. Sommarblomster på din panna, en smekning över din kind. Ögonen ännu vakna, fyllda av rymdens öppenhet.
   ”Så märkligt” säger du i viskande ton från sjukbädden. ”Det hänger en ängel uppe i taket, vän med anden i tavlan.”
   Hon talar så mjukt, lockar honom dit upp. Det hänger en ängel högt däruppe. Hennes famn vidöppen med ögon av kristall. Hon jonglerar med två visare utan urtavla. Svänger sin ena vinge mot den dolda porten. Hon är liv och död i samma famntag.
   Kroppen i återgång till jorden, varje andetag vassa bränningar, vågor av smärta. Blicken högt, söker riktningen för det ofattbara. När som helst nu lämnar själen. Ögonen spelar cellons djupa vemodsbön.
   Trött skrynkelhud mot den svala kudden. Du vilar mot tomheten. Tunn, darrande, den skiraste fjäril. Allting nynnar i vitt. Du sluter dina ögon. Avkänner hjärtat som vet – och ler – en sista gång.
   Tiden är inne för dödens vässade klinga, tiden är här för stjärnmörkret att rulla in. Du flyger mot spegelytan, färdas genom snäcklinjen. Upphävs. Förlöses. Försvinner.
   I smärtstormens öga vilar lugnet hos din modiga själ. Innanför det svåra föds du på nytt, annanstans. Ett helt liv i brännpunkten av det sista ögonblicket. Alfa kysser Omega.

Långt senare fattar jag det omöjliga. Du är borta för alltid farsan. Sorgen är här. Bilden återvänder om och om igen – den sista stunden med dig. Glöm inte mina ord. Jag älskar dig farsan. Jag kommer alltid att älska dig.

Sommaren glödde, fåglar kvittrade och katter lekte. Och du far, ödmjukstolt och tapper i din sjukdom, du satt där så fridsamt och åt blodpudding på min veranda. Allt fanns där far.