Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Till minne av min far, som gick bort den 30 augusti 2005.
Nedan den fullständiga versionen. (En förkortad version finns i Antologi 2009 - Volym I)



En väg genom det omöjliga


Det hände att vår granne kom och bankade på dörren när du övade skalor på fagotten. Du gick och öppnade med oberörd min.
   ”Sluta med det där oljudet – min dotter kan inte sova!” gormade grannen.
   ”Det är faktiskt tillåtet att spela på dagen och dessutom ingår det i mitt jobb!” kontrade du och spelade lugnt vidare på de tradiga skalorna.
   Själv var jag van och fortsatte att leka med dockor och bilar utan att störas. Fagotten var bara en del av din konstnärsjäl. På pianot komponerade du små symfonier, i mörkrummet framkallade du foton till dina kunder och i ateljén skapade du oljemålningar. Ibland skrev du dikter halva nätterna, djupsinniga och kryptiska. Ja, oftast var du frånvarande farsan fast du var närvarande – djupt engagerad i din egen rika värld.
   Många gånger kom du ångande tillbaka fem minuter efter du gått. Du led av kronisk glömska och förlade glasögon, tofflor och tusen andra ting. Vid ett tillfälle när jag en lång stund berättat om något spännande som hänt mig under dagen, så mötte du mig med en plötslig klarhet i blicken.
   ”Va!? Sa du något älskling?”
   Din kära fagott glömde du en kväll på tunnelbanan och den återfanns aldrig till din stora bedrövelse. Men du hade örnkoll på Einsteins teorier farsan, och på kvantfysikens och universums många sällsamma fenomen.
   Överallt på väggarna där hemma hängde dina färgstarka abstrakta oljemålningar. Ibland kom du ut ur din inre rika värld och blev fullt närvarande. Då älskade du att berätta saker och under de gemensamma kvällsmåltiderna fick vi ta del av de mest häpnadsväckande historier. Men för det mesta var du tyst, mild och nästan osynlig. Du försökte aldrig få mig att göra si eller så i livet farsan. Du levde din filosofi – du uttryckte dina idéer och följde din inspiration fullt ut.
   Du hade inget behov av att styra andra, du vilade stadigt i dig själv. Inte heller minns jag att du någonsin var ond på mig eller klandrade mig för misstag jag gjort. Inte ens för de dummaste av dem, vilket jag faktiskt hade förväntat mig farsan! Du verkade lita på att jag skulle dra lärdom och finna en bättre väg på egen hand.
   ”Gör vad du vill med ditt liv” sa du. ”Huvudsaken att du är lycklig!”

Din sista sommar bodde du i mitt lilla hus ute på landet. Där tog jag hand om dig så gott jag kunde, med hjälp av ett team ambulerande sjuksköterskor. De ordnade med dropp, fixade dina fötter, tvättade och tröstade. Jag lagade dina favoriträtter och pysslade om dig så gott jag kunde. Alla försökte vi göra din sista tid värdig och lite mindre tung och svår.
   Du berörde inte döden med många ord. Men du gjorde klart att du inte ville ha någon begravning. Sådana hade du aldrig gillat. Inte var du religiös heller. Men själen, den trodde du på. Och du ville att din aska skulle strös i havet. Sen var det inte mer med det.
   Du var ett original på många sätt, min käre far. Du ville inte bara andra människor väl utan även dig själv. Och det märkligaste av allt – du fann en väg genom det omöjliga.

Jag är 7 år. Familjen sitter bänkad framför den svartvita burken, en nymodighet på den tiden
   ”Titta – det är PAPPA där i tv:n!”
   Radiosymfonikerna uppträder och det är direktsändning. Vi glor storögda, mamma brorsan och jag. Där sitter du farsan, så stilig i vit skjorta och slips och spelar fagott på tv!
   Jag är 11 år. Min bästis hänger med hem en eftermiddag. Hennes små hundar smiter in i din målarateljé. De rusar tvärs över din purfärska oljemålning som ligger där och torkar. Tassavtryck över hela tavlan! Du blir inte ens arg farsan.
   ”Oj då! Så kan det gå…”
   Sen skrockar du på ditt eget speciella sätt. Skadorna reparerar du snabbt och skickligt. Ingen kan ana att ett gäng hundar har rejsat över den tavlan.
   Jag är 14 år. Vi drar iväg på tältsemester du och jag. Aldrig har rapsfälten varit så gula. Aldrig har vi skrattat och svettats så mycket. Vi cyklar i bara badkläder, sjunger och tjoar.
   ”Honk honk!”
   Du ler och ropar att det är mig bilarna tutar på. Jag är brun som en pepparkaka. Du är inte lika van vid solen och har fått otäcka blåsor på händerna. Det problemet löser du genom att cykla med lovikavantar.
   Du fotar mig med de gula blommorna jag pryder mitt hår med. Dina snarkningar mullrar ljudligt om mornarna i tältet. Inte konstigt att granntälten står långt bort. Vi får vår egen lilla vrå där i skogen ovanför sjön. Så närvarande du är denna sommar pappa. Så sammansvetsade vi blir. Jag är så stolt över dig!
   Jag är 16 år. Min pojkvän har agerat äkta skitstövel. Väl innanför halldörren storgråter jag. Du släpper allt för händer, kommer och håller om mig. Länge. Torkar mina våta kinder. Du som brukar vara blind och döv för yttervärlden när du målar. Men idag djävlar ska rötägget få veta vad du tycker om hur han har betett sig! Pojkvännen får sig en ordentlig utskällning. Aldrig har jag sett dig så arg. Den grå kobran skakar i dina händer. Du måste verkligen älska mig, tänker jag.

Läkaren är vänligt distanserad, fackmannamässig.
   ”Du bär på en dödlig sjukdom, den kan inte botas. Men den kan hejdas lite. Vi kan vinna tid.”
   Dödsbeskedet rätt i ansiktet. Vad säger man, hur fattar man? Du nickar och ler, tar läkaren i hand. Livet går vidare tänker läkaren trött och ropar in nästa patient. Du återvänder till din krossade värld. Du vet nu att det inte är långt kvar tills livet inte alls går vidare. Inte för dig. Du har precis fått veta att din kropp är full av cancer. Jag går bredvid dig. Mitt hjärta väger tusen ton.
   ”Pappa, hur känns det? Det här var riktigt jobbigt att få veta. Hur ska det då inte vara för dig …”
   Jag ångrar mig i samma ögonblick, skulle inte ha frågat. Du har det tillräckligt svårt som det är. Men obotlig cancer – det är så ofattbart.
   ”Nej vet du lilla gumman, jag har levt ett långt liv. Jag har gjort allt det som jag ville göra. Jag är nöjd med mitt liv. Nu är jag gammal och trött.”
   Jag vågar andas igen. Tar mig samman i mitt inre kaos.
   ”Kan vi inte gå på fik och njuta varsin riktigt god räksmörgås nu?” säger du med ditt milda leende som jag älskar så mycket.

Du bär dig med värdighet trots din tunga vetskap. Dina ögonlock, hängbroar över bråddjupet. Du är det vackraste som finns. Du är min far. Jag gör allt för att vara lugn och stark under tiden du har kvar. Undrar om du känner de tysta tårar jag fäller om natten… Kanske du också gråter ibland, i mörkret när ingen ser eller hör.
   Du vet inte vilken dag som blir den sista. Men du vet att den väntar alldeles om hörnet. Du njuter varje liten stund, varje tugga, varje klunk. Dina dagar är räknade. Du snålar inte med kärleken. Du slösar. Älskade far – du slösar.
   Du bär allt oftare ett sorts hemligt leende i ditt åldriga ansikte, nu sällsamt pojkaktigt. Fullständigt öppen strålar din blick. Visste man inte bättre kunde man tro att du ser tumörerna som gåvor. Som om det var på tiden att du fick biljetten hem.

Svag, så svag, flämtar livslågan inom dig. Sommarblomster på din panna, en smekning över din kind. Ögonen ännu vakna, fyllda av rymdens öppenhet.
   ”Så märkligt” säger du i viskande ton från sjukbädden. ”Det hänger en ängel uppe i taket, vän med anden i tavlan.”
   Hon talar så mjukt, lockar honom dit upp. Det hänger en ängel högt däruppe. Hennes famn vidöppen med ögon av kristall. Hon jonglerar med två visare utan urtavla. Svänger sin ena vinge mot den dolda porten. Hon är liv och död i samma famntag.
   Kroppen i återgång till jorden, varje andetag vassa bränningar, vågor av smärta. Blicken högt, söker riktningen för det ofattbara. När som helst nu lämnar själen. Ögonen spelar cellons djupa vemodsbön.
   Trött skrynkelhud mot den svala kudden. Du vilar mot tomheten. Tunn, darrande, den skiraste fjäril. Allting nynnar i vitt. Du sluter dina ögon. Avkänner hjärtat som vet – och ler – en sista gång.
   Tiden är inne för dödens vässade klinga, tiden är här för stjärnmörkret att rulla in. Du flyger mot spegelytan, färdas genom snäcklinjen. Upphävs. Förlöses. Försvinner.
   I smärtstormens öga vilar lugnet hos din modiga själ. Innanför det svåra föds du på nytt, annanstans. Ett helt liv i brännpunkten av det sista ögonblicket. Alfa kysser Omega.

Långt senare fattar jag det omöjliga. Du är borta för alltid farsan. Sorgen är här. Bilden återvänder om och om igen – den sista stunden med dig. Glöm inte mina ord. Jag älskar dig farsan. Jag kommer alltid att älska dig.

Sommaren glödde, fåglar kvittrade och katter lekte. Och du far, ödmjukstolt och tapper i din sjukdom, du satt där så fridsamt och åt blodpudding på min veranda. Allt fanns där far.





Övriga genrer (Journalistisk text) av noname_realmind
Läst 1708 gånger och applåderad av 51 personer
Utvald text
Publicerad 2008-08-30 12:38



Bookmark and Share


  La Magnólia
Så skimrande och vackert du beskriver kärleken mellan dig och din far ... Den berör varje sträng i hjärtat!
2011-01-22

  Mr Lindemann VIP
Fantastisk fin berättelse om en far som var närvarande på ett sätt som nog kan kallas kreativ


inte långt ifrån tårar
2010-01-14

    GaiaKaja
att vara orädd är att vinna livet! din far var en vinnare!
2008-11-27

  Arowana
Förmedlat med flortunn men öronbedövande stämma om det finaste i en kärlek till sin näraste. En darrande röst utan egentligt slut. För det är livet och nästa.
2008-10-20

  Carola Zettergren
Så stolt att vara din skrivarvän....jättebäst författat..TACK!
2008-09-27

  Water VIP
Tack för denna fantastiska läsning
2008-09-26

  _Mian_
38 välförtjänta komentarer på denna dikt man gärna återvänder till många gånger. Den går under betäckningen MMM. Fundera på det du. :-)
2008-09-16

  "Silver" VIP
Jag kan bara instämma i hyllningarna av denna text, denna bild av din far som så vackert målas upp. "Vilken underbar människa", tänker man, "vilken livskonstnär, så där vill jag också se på tillvaron". Detta fascinerande innehåll har också en mycket välskriven form. Särskilt inledningen är helskön och fångar läsaren direkt! Det påminner om bra författare jag läst, favoritförfattare.

Fagotten är en underbar återkommande och viktig detalj, och tavlan i början så härlig - en mycket speciell, unik stil.

Kanske kan man testa att sätta de korta kursiverade minnena från olika åldrar i presens. Det skulle nog ge en effekt av extra intensitet.

En text som berör ordentligt och som man aldrig glömmer! Applåd förstås!
2008-09-08

  Kristina Wallbing
Detta är absolut den mest berörande text jag läst här på Poeter. Helt fantastiskt skriven om en fantastisk människa. Vilken pappa!
2008-09-06

  Äggtanden
Varför söker jag mig till att få skriva?
Din text blir svaret, för att lära mig att bära min sorg.
Och glädje, jag blir nära mig själv när jag läser din text.
Din kärlek.
Underbart...........och bart.
2008-09-05

  Karl-Bo Lundstedt VIP
Vad kan man säga som INTE sagts innan... Hmmmm??
Bland det bästa jag läst här i alla fall...
Vilken Hyllning!!!
Min Mor gick bort för 2 år sedan och var oxå en sån där underbar människa vars liv har gjort stort intryck på mig.....
Man ser klart vart Du har fått Dina skapare gener ifrån...
Tack för att Du delade detta med oss här...
kram karlbo
2008-09-05

  Maria Ingridsdotter Viklund
Tack för att jag fick ta del av detta vackra!
2008-09-04

    winston73
Det var länge sedan jag blev så berörd av något jag läst!
fantastikst!
2008-09-04

  Sirpa .H
Vilken underbar
och kärleksfull hyllning till din far...
Jag går inte oberörd härifrån
och inte tomhänt
- jag bokmärker den!
2008-09-03

  Nicklasb
Vad vackert skildrat om din far, vad underbart det måste vara trots allt att ha sådana minnen av honom.
2008-09-03

    ej medlem längre
det finns väldigt få som kan få något så sorgligt vackert i ord. alltså nu menar jag inte att det var vackert, det som hände din pappa, det var hemskt, jag menar att berättelsen var så fin och att man verkligen kände med dig. önskar dig all lycka.
2008-09-03

    ej medlem längre
Jag känner mig mycket berörd och rörd av din berättelse. Du väcker upp så mycket. Du visar hur en relation kan vara när den är som bäst. Tack för att vi fick följa med er genom så många år.
2008-09-01

  noname_realmind
Vill här på sidan tacka er alla, för era fantastiska inlägg till denna min text om min far. Jag tackar även för alla de hjärtevarma små samtalen jag sedan fått privat, med person efter person... Många har gråtit sorgetårar och glädjetårar... Jag med... igen och igen...

Jag är djupt tagen... What to say....

***TACKSAMHETSTÅRAR***

En av de vackraste gåvor man kan få...

ETT INNERLIGT VARMT TACK TILL ER ALLA!!!

En stor varm hjärtinnerlig kram sänder jag er...

LOVE

Marlene
2008-09-01

  Ulf Lagerholm
det var länge sedan jag började gråta under tiden jag läst en text, nu var det så när jag tog till mig dina kärleksfulla ord kring din far, det verkar varit en mycket varm själ, och jag tror att även han läst denna bukett både fram och baklänges, jag böjer mitt huvud och tackar dig för denna vackra juvel
2008-09-01

  Aisha VIP
...åh....
.......jag saknar ord.....
....vackert.....
A.
2008-09-01

  Ulf Popeno VIP
Det här var väldigt gripande. Det här väcker så mycket tankar, och naturligtvis en stor kärlek till din far.
2008-09-01

  Rachel Roth VIP
så levande du skiver om din far
och kärleksfullt
2008-09-01

  Gunilla VIP
En fantastisk berättelse
om en kännande älskande
människas liv!
Så fint skildrat!
Blir rörd ända in i hjärterötterna!
Tack för att du delar med dig
av din rikedom!
2008-08-31

    vide
tack att du delade med dig, att vi alla fick läsa denna underbara beskrivning av ett liv och ett slut...
2008-08-31

  Eric R Ström
Oerhört vackert skrivet
2008-08-31

    © Birgitta Wäppling VIP
En mycket fin text.
Varmt och nära, skrivet i tillägnan.
2008-08-31

  _Mian_
Red. kunde inte gjort ett bättre val! Så väl och vackert berättat med kärlek i var stavelse. Gripen av denna fantastiska kreativa man och din otroligt levandegörande berättarförmåga. Din far gjorde något som få klarar av, att leva till fullo med ödmjukhet och tacksamhet till livet efter sin värdegrund. Och generna lever vidare...Kram!
2008-08-31

  Rolando Furioso
Rörande. Ett minne att vårda ömt. Tack för att du delar med dig.
2008-08-31

  sunnanvind VIP
Sitter och läser och känner en sån glädje, samtidigt denna smärta över allt är slut en dag...
Du berättar så fint, så levande och nära om din Pappa och dig...episoder, ert liv...
Jag tackar dig för fin läsning och gör ett bokmärke här...hade ingen papparelation själv och adopterar nog din bild av din pappa till mig! Den är sååå fin!!!
2008-08-31

    Melona
Oj

vilken fin, varm och välskriven hyllning till din pappa.
Grips och blir varm i hjärtat,

tack!
I hans frånvaro ändå en stor kärlek
som du kan minnas genom det han skapat.
2008-08-31

  ßluie
En riktigt varm och fin hyllning till en far. Gillar hela presentationen, från den mer tekniska textuppläggning till språkbruk och val av presentationsbild. Din far var en duktig målare och du har utvecklats väldigt mycket sedan du började skriva här.
2008-08-31

  noname_realmind
Så svårt att finna ord... Blir djupt rörd av era kommentarer nedan... det blir att ta fram näsduken...

Känner stor glädje och tacksamhet att se min text om farsan den underbare, komma upp på redaktionens val. ETT STORT VARMT TACK FRÅN MITT HJÄRTAS KAMMARE!

Marlene
2008-08-31

  Lena Krantz VIP
Just ja, bokmärkte jag med, vilket jag gör mycket sällan!
2008-08-30

  Lena Krantz VIP
Detta var nog bland det finaste jag nånsin läst på den här sidan! Det är så varmt, så nära och så kärleksfullt och dessutom utomordentligt välskrivet!

Vilken farsa va?
2008-08-30

  Last Word Spoken
Helt betagen av denna ´sanna´novellen.

Vilken häftig människa,
vilken fantastisk man!!!

Bokmärke och skriver ut den,
den läser jag gärna sittandes utomhus,
låter mig bäras in i berättelsen
och får se din far, dig, eran kärlek
från ditt hjärtas perspektiv.
2008-08-30
  > Nästa text
< Föregående

noname_realmind
noname_realmind