Jag väntade dina steg
såsom som man väntar
på regn och åska
en dag då luften
lägger järnbandage
över ögonbrynen,
och lövens doftar multna
fast hösten ännu sover
djupsömn i en avlägsen lövkoja

min mun förseglad
som en mutist, en nomad
utan varken papper eller penna
som tappat verben, subjekten
och vädersträckens riktning

det enda jag bar med mig var
vetskapens börda sedan alla
fickor vänts ut och in

jag tömde allt som fanns kvar,
i floderna längs vägen och fyllde
dem med luft från fåglarnas
vingslag och lyfte på den sista stenen
för beskåda undersidans gömda skönhet.