Sju terminer på högskolan - journalistik, religionsvetenskap och filosofi. Nu har allt malts genom det akademiska maskineriet. Färdigpaketerad journalist och religionsvetare. Så ytterligt märkligt det känns. Snudd på overkligt.

Alla dessa möten... Rädsla, glädje, förväntan, besvikelse. Studiebesök på buddhistföreningar, i kyrkor och moskéer. Utfärder till rättegångar och samhällsinträttningar. Referat och artiklar. Intervjuer och videofilmning.

De eviga föreläsningarna. Kaoset med scheman och organisering. Stressen. De ständiga kraven. Mörkerdagarna. Ljusglimtarna. Orättvisa likgiltiga lärare. Karismatiska och inspirerande lärare.

Och så allt skrivande! Datortangenterna blankslitna i rasande fart. Timmar, dagar, veckor, år - nedgrävd i böcker, kompendier och anteckningar.

Ångestfyllda tentor i gigantiska salar. Hånfulla blickar av dem som ansåg jag var för gammal för att vara där. Uppmuntrande ord för att jag faktiskt vågade vara där.

Skratten, leken, allvaret. Den kvävda gråten. Ilskan, frustrationen. De förtroliga samtalen. Alla ansikten jag lärde känna. De som droppade av i förtid, de som tappade orken. Alla medstudenter jag saknar...

Nu står jag här - färdig att ge mig ut i världen med min nya ryggsäck. Vart tog åren vägen, de som nyss låg framför mig och som tycktes så oöverstigliga? I detta enda slutögonblick vilar de i min famn.

Overkligt.