Jag är hon med ögon i nacken som skrattar och pekar
och räcker finger åt mig själv i spegeln var morgon
när jag vänt mig från den
Jag är Janusansiktet
dubletten
den första och
den andra
den som rycker och sliter från andra sidan
som stannar kvar och lämnar märken
när alla andra gått
och tror att ingen vet
ingen ser
den sista som finns
att gräva sönder mig
när jag viskar snett bakåt, framåt
i örat i mitten
där bara jag hör orden
som jag vet att jag säger mig
men förvillar med världen