Johannes kyrkklockor slog åtta slag. Månen
spred sitt silverljus från djupblå kvällshimmel.
Koltrasten sjöng från brandstationens tak. En
ljummen vind lyfte mitt hår. Jag såg och hörde,
men kunde inte känna det vackra.

Jag ville sätta mig på bänken. Upplösas i intet.
Jag ville bara väl. Ändå blev allt så fel. Jag ville
lägga mig ner på nästa bänk. Somna och sova
bort felen jag gjort. Jag ville finnas för mina
älskade. Finnas för alla på en gång.

Allt jag rörde vid gick sönder. Nu ville jag bara
stanna på kyrkogården. Smälta ner i gruset som
snön nyss gjort. Och koltrasten sjöng ännu
högre. Jag såg och hörde men kunde inte känna.
Bara tårarna som rann.