Hon står på en balkong under rusningen i stan
O kastar bort allt som hon har likt pappersflygplan.
Nu börjar dem sitt nya liv med vinden mot blått
Mot himmelen och vidare med vingar de fått.

Där borta vid skogen har våren slagit ut
men just nu har flera liv tagit hastiga slut.
En vilsen själ vill ha en stor famn att vila i frid
men dessa stora människor har ingen tid.

Hon tänkte på sin mamma halsen och gråten gick inte ihop.
Dem korsade varandras vägar och dränkte hennes rop.
Nu speglade månen underliga skuggor och dörren stod på glänt.
Den skräck som gick genom hela kroppen var det läskigaste hon Känt.

Där ute har några liv försvunnit.
Någons hjärta har en annan vunnit.
Men om man inte ens har en famn att vara trygg i.
Stora människor har ingen tid.