i taxin på väg hem från sjukhuset försöker hon fatta vad som hänt, allt är fortfarande så overkligt, som en ond, sjuk dröm. hennes skador är dokumenterade men hon ville inte vara där i det kalla ljuset, hon ville hem till deras gemensamma hem, hem till vanligheten igen.

de undrade om hon verkligen skulle åka själv i taxin, hon samlade ihop all kraft som fanns kvar och lovade att hon skulle klara sig, ville bara hem. kanske skulle hon begripa då.

när hon sätter nyckeln i dörren och går in börjar allt gunga, benen bär inte riktigt längre. hon sjunker ner i hallen, försöker samla sig.

då hör hon ljud inifrån, han är hemma.

han kommer ner för trappan, och plötsligt kommer allt tillbaka. skräcken. det var ingen ond dröm, hon minns nu att han klättrat upp ur vattnet och försvunnit springade, hon såg honom där han försvann och nu minns hon också att hon oroade sig för hur han mådde när hon hjälptes upp ur det kalla vattnet.

allt går runt i hennes huvud, hon känner sig inte trygg alls. han kommer ner för trappan och så står han framför henne. något blänker och reflekterar det lilla ljus som letat sig in i hallens dunkel, metallblänk.

han har sitt tjänstevapen i handen.

hon säger inget, det finns inga ord, ingen röst, inget ljud i henne. allt är bara pulsslag och rädsla bortom allt vett. hon rör sig inte, tänker inte, förstår inte.

- först ska jag skjuta benen av dina hästar, sedan ska jag skjuta dig och sedan mig själv säger han med hög tydlig röst, samtidigt som han siktar på henne med pistolen.

hon visste inte att han hade sitt tjänstevapen hemma.