Här är jag.
Där borta sitter du.
Men du ser inte på mig,
och jag ser bara ut.
Jag vill se in
också.
Jag vill se in i dig
vad tänker du på?
Hur ska jag veta,
du sitter ju bara där
och vad tänker du på?
Har jag frågat det?
Förlåt.
Jag ska inte störa.
Men du,
vill du ha
ett glas vin
att dränka sorgerna i?
Det står 2-0 nu.
Livet går under ändå.
Ge mig 1 glas,
eller kanske 2.


Du såg mig
som nån annan
vem som helst.
Vem som helst fick duga.
Och jag, godkände det
Ok.
Du går igen.
Försvinner utan att ge
en enda sekund
eller minut,
allt du kunde
och skulle.
Du bara drog.
Och ensamheten växte
som ett träd
långsamt men synligt
och evigt,
men kanske ruttnande, trött, ensam.
En vindpust,
hey, vad är det
i jämförelse med allt?
Ska jag vara tacksam
att den där pusten
ruffsar till mitt hår
lite grann?
Grenarna vinkar
goodbye, farväl, adios, vi ses väl?
Please.
Slå igen dörren
lite hårdare nästa
gång,
så att stormen
ruskar om hela mig
från topp till tå.
Löven bör falla av
nån gång.
Jag borde verkligen
vakna nu.
Och låsa dörren
så att du inte kommer
tillbaks, o in.
Igen.

Låt mig växa igen.