det är inte synd om mig, jag har bara lite mindre tur.
fast när jag tänker på dig så mår jag bra. (jag gjorde det idag på tåget. det kändes nästan som att du stod där framför mig. jag sträckte ut min hand, men insåg efter ett nyp i armen att jag famlade någonstans mellan intet och fantasin).

hjärnan och själen hör liksom ihop.
men får inte hjärtat vara med kan kommunikationen mellan dessa två börja svikta.

kärlekens monolog har existerat i min värld alldeles för länge.
vem bestämmer över tiden?
vill försöka passera. ignorera. förtränga.
men det enda jag gör är att förvränga.

gör om orden och flätar de till egna meningar.
tolkar lite som jag vill.
för det är ju då det blir som jag vill ha det.

(eller hur var det nu?)

stanna upp eller gå vidare?
frågan ekar varje dag.
våga vägra viljan - så fåningt att jag inte ens kan beskriva vad jag menar.

lyft på luren och ring och säg att du älskar mig.
lyft på luren och ring och säg att du hatar mig.
smek luren och viska att du kommer.
stampa på luren och skrik att du aldrig mer vill se mig.
älska mig, hata mig.
gör någoning.
sitt inte bara på din kammare och låtsas som att jag inte finns.
för det gör så ont.
i hjärnan. och i själen. och i hjärtat.

det är allt jag önskar av dig.