Det var så genomskinligt likt dessa skärvor,
oskyldigt som slipade kurvor,
se nu ligger du där
och det lyste rätt igenom
vinflaskan och dess intuition
då morgonsolen torkade nattens tårar.

Kände dig så viktig i handen på en annan
trycket mot hans läppar gjorde dig så varm.
Men han ville mer än vad som erbjöds
och du missbedömdes med en droppe.
Så vacker men ack så bräcklig
då du kastades mot väggen,
klädde den med din röda vätska
drypandes jämns kullerstenarna
och resterna av ditt spruckna, tomma skal
hamnade på en bänk.
En del av dig försvann den natten
rann ut i en brunn ett stenkast från centralen.

Och de säger att man aldrig
skall gråta över något spillt
men vi grät så
över en krossad vinflaska...