Med alla dikterande kärleksförklaringar
jag kan skrapa ihop med hjärnceller
höga på en sista spliff för att beskriva
Det största misstaget i mitt liv
Som är

du

( och det hjältemod som infinner sig lika snabbt som vid antändningen )

För avfärd mot en horisontröd himmel
som blivit min

järnbarriär

Som påminner varje dag om hur vi
Skiljs och jag vill fortfarande se din
Pärlvita hy mot min axel
Dofta äppelschampo i ditt rödrus hår
Känna dina fingrar i mitt kaos
Och dina våldsamt ödmjuka kyssar
Som går på upptäcktsfärd
Över min kropp som mina på din

Jag vill skicka vokabulära arméer
Rakt in i ditt sjätte sinne
Som ska krigshärja dig lika mycket
Som dina gjort i mig

Din halsduk

( mitt sista minne av dig
Förutom de avtryck du
lämnat som svidande brännsår
på min hud )

ska jag släppa i
Den bitande vinden i vinter
Och den kommer svepa ut över havet
Så att vinden aldrig mera kommer att
Behöva frysa

( så som jag )

Jag är ett levande bevis på att hjärtat
Kan blöda lika öppet som när du
Skar dig i fingret med min
Schweiziska armékniv förra sommaren
I vårt gemensamma kamouflagetält

( Där vi delade hemligheter
Och ångande kärleksnätter )

Men du viskade D Ö D
Alldeles för högt en
Stjärnbeströdd natt och
Bottenlösheten i dina
Himmelsblå hade blivit

Storm

Jag ska skrapa fingrarna
Blodiga mot asfalten

( den där vi låg bredvid
Varandra en sensommarnatt
och du luktade kanel och vanilj )

Jag fimpar i hjärtat och jag hoppas
Att du känner värmen som snabbt
Kyls ner av isen inifrån
För du badar i glashat och
Jag hoppas att du skär dig
I skärvorna av mitt forna jag
Och du simmar i spegelsjöar
Lika likgiltig som jag