- Vem är du?

- Ingen…någon…alla.

- Gud?

- Beroende på vem du frågar så är det mitt namn ja.

- Du är en kryptisk jävel du.

- Somliga skulle väl utrycka det så.

- Okej, så du är Gud, betyder det att om jag ber om något nu, som t.ex. om hjälp med något svårt, kommer du att hjälpa mig då?

- Ser jag ut som Jultomten eller?

- Hur ska jag kunna veta det? Du visar dig ju aldrig och du vägrar att berätta hur du ser ut!

- Sant, men jag har mina själ.

- Som till exempel…vad?!

- Jag kan inte visa mig, för det strider mot alla mina egna principer. Dessutom, se bara vad som hände med Jesus när han tog av sig sin osynlighetsmantel. Korsfäst!! Nej tack, det hoppar jag gärna över faktiskt. Men jag skulle nog visserligen bara läggas in på psyket, det är ju trots allt 2000-talet och människans sätt att hantera vad hon inte klarar av att tro på nu är mycket mindre…barbariskt, om du förstår vad jag menar. Men psyket låter inte heller så trevligt om jag ska vara ärlig, och tätt efter mig i kön in så hade dessutom den stackars person som jag uppenbarat mig för stått.

- Hallå!! Kan vi återvända till huvudfrågan nu? Okej, jag fattar varför du inte vill visa dig, men kan du i alla fall berätta hur du ser ut då?

- Nej

- Nähä, och varför inte det då?

- Jag har aldrig sett mig själv i en spegel.