jag borde ha fattat

och reagerat då ryggmärgen

skickade en signal

om att det inte kunde vara

så här bra

men jag var så förblindad

att jag bara vältrade mig runt i dunet

av passionen

och tog stunden på allvar för evighet

men det var

helt galet

för stunden var bara en schimär

en hägring en drömsekvens

som seglade vidare på sitt moln

mot nya möten

och jag

fann att jag önskade så innnerligt

att det faktiskt hade varit för evigt

då