När ett tillfälligt mörker lagt sig över orden jag skrivit på benen,
kan jag känna att jag ser med frihet för en stund,
mina ögon har aldrig haft en bestämd färg,
kanske en beslutångest som jag hatar,
din anklagande röst klingar i huvudet,
och mina ögon gör sig mörka som mina cheap monday-jeans igen,
jag kan inte vara ledsen för du säger att jag inte kan,
du tycker synd om dig själv och den blinda mannen,
låter dig kuras ihop till en boll till ytan men du slår egentligen på mig,
nästa sekund hoppar vi runt och rimmar ikapp,
och jag önskar att du kunde tänkt dig för innan du slog,
jag hatar mina ögons beslutångest men ännu mer att förlåta dig jämt,
när jag kommer hem ska jag skriva poesi på mina ben en gång till,
(sen ska jag vänta på att hela den här dagen går i repris tyvärr).