Det där var inte jag
Det där var inte du
Det där var vi
På en gång i solskenets största bristande skuggor
Bakom den tunga stenen som vägrade falla
Alltid hand i hand
Alltid två

Nu är det jag här och du där
Min hand är tom och din är full med något jag inte ser
Du ler som du aldrig gjorde med mig
Och då brister dammen
Då brister dom tunga skepnaderna vid min mask
Och mina skrik slutar aldrig eka inom solens gränser

Du var min och det var så det skulle vara
Nu är jag misshandlad av okyssta leenden och trasiga tårar
Jag har ingen luft i mina lungor
Det var så länge sedan att jag glömt
Vilka skuldkänslor du fick mig att känna

Nu tar det slut, nu tar det slut. NU TAR DET SLUT.
Varför vill jag inte lyssna på mig själv?
Varför kan jag inte ta det lilla steget som du vägrade låt mig göra
Varför kan jag inte leva det liv jag aldrig velat leva,
Varför kan jag inte sätta mitt sterila rakblad mot pulsådern
Se det blod jag vägrat rinna flöda ut
Varför kan det inte ta slut?

Det är nu när dammen brister man kan se vad den ödelagt
Blottat är det liv jag flydde ifrån
Och nu inser jag att jag dränkte mig själv
Nu när du har gått
Nu när dammen inte längre kan stå stadigt
Så kan jag bara springa från mitt förflutna tills det dränker mig igen

Jag ser hur din rygg drar sig längre och längre bort
Tills jag inte kan minnas ditt ansikte
Tills jag blir kär i dig igen
Tills jag blir i kär i det förflutna

Nu tar det slut
Nu tar det faktiskt slut min vän