Sen när livet blivit svårt
Och dina klösmärken inte längre svider
När skriken har slutat förnimma sig
I dom smala korridorerna

När lugnet lagt sig
Som kvävande bomull
Vars ska du gå?

Till den blåa dörren
Som döljer mer än färgen

Eller röda mattan
Som dödar allt du tänker

Eller skylten som skriker
Men aldrig låter dig höras

Kankse ett rum utan väggar
som låter dig stirra dig blind
På den svarta pricken

Men det är tystnaden
Som stryper din kärlek

Det är väntan
Som kräver ett hål djupt inom dig

Väntan på ett beslut
Som du aldrig kan ta
Utan tankar och känslor

Väntan på ett skrik
Som du inte kan ta
Med dina lungor utan luft

Och så viskar rösten inom dig hest
\"Välkommen till verkligheten\"