Jag mår som jag mår och mitt inre,
det pulserar och slår.

Det är en sanning som slår,
men var är mitt mod ?
Det står still - en stenstod.

Om en sådan bitter sanning skulle brisera ?
Skulle jag då upphöra att existera ?

Så rädd - arg och ångestladdad.
Min sanning riktar sin pistol mot
mig och fyrar av...ser ni mig ?
Ett sönderskjutet, men helt splitter.

Nej ! - Jag klarade mig även denna gång,
ty min psykiatriker har försett min själ,
med en skottsäker väst - hon tyckte det var bäst.
Vad tycker ni ?