jag har länge burit en sliten väska
igår kastade jag den i sjön där den sjönk som en sten
av all dess kärleks tyngd

i samma stund jag höjde armen
blev jag så lätt
att jag inte orkade stå på mina ben


ett djupt andetag
för ilskan som vällde över mig
som tvingade mig att skratta

ett djupt andetag
för återfunnen stolthet
som gav mig viljan och mitt mod


ibland går jag runt runt på snåriga stigar
men ingen är värd den yrsel
eller ens den stund

som leder mig från mitt hem