Mina pilar i hjärtat slits brutalt loss och även fast hela mitt hjärta åtskiljs från kroppen skriker jag inte. Ingenting känns angeläget och jag struntar i att de blottat min akilleshäl inför alla själarna i skogen. Aftonen känns likgiltig bland dina nu obetydliga smärtplantage. Ingen tycks förverkliga drömmar längre, men alla är vaknare än någonsin på nåt underligt sätt. Det är inte längre så att alla vill sluta ha dessa känsloladdade munnar med piskande ord ifrån, dessa insnöade hjärtan utan lycka och de lidande ögonen i de torra grottorna. För numera sticker inga känslor ut i denna alldeles för mäktiga mängd och då blir det en vardaglig tristess som vi kan förknippa med vissna maskrosor.