En av mina största fasor är att i mitt dödsögonblick känna
Att jag inte är klar
Inte färdig med detta livet

Att kanske ha kramar kvar som behöver komma
Till någon annans famn
Att ha toner kvar som behöver
Sjungas
Att inte ha fått se just den där soluppgången
Som skulle fått mina ögon att tåras

Hade jag varit lagd åt det hållet
Så hade jag bett till Gud
Bett om att få stanna kvar
Till sista kyssen är utdelad
Det sista brevet postat

Och det sista skrattet tystnat