Tystnaden stryker mig
lätt över kinden
och ler igenkännande
och jag
jag skyr den

Min tekopp och den vindstilla tallen
det blir bara för mycket
morgonljus
och himlen kan vänta
våren har inte bråttom längre

Jag kan sitta
och bara känna
de efterlängtade färgerna
och låtsas

som att kinden inte ömmar