Kanske har du någon gång betraktat näckrosornas fridfulla tillvaro, där de flyter på den lugna vattenytan? Kanhända har du till och med förundrats över, hur en blomma kan ha funnit sig en sådan tillvaro, till skillnad från de blomster du brukar se vaja glatt på sommarängen medan vinden blåser friskhet i deras blad. Näckrosornas liv på vattnet kanske har synts dig ovanligt fridfullt, men säkert har du nog ändå glatts, då du över ekans kant har sträckt dig och försökt nudda vid en sådan skön varelse. Då kanske du till och med genomfarits av en magisk rysning, då du kännt hur djupt denna blommas rötter bottnar i det svarta vattnet, som du i hela ditt liv blivit förmanad att akta dig för.

Då ska du veta, att en gång var denna lättjefullt flytande ros fången där på den djupa, svarta bottnen i skogstjärnens öga. Naturligtvis var den då inte lika färgrikt vacker där den simmade i skuggan utan något ljus mer än det som silades ner, genom sjoken av undervattensväxter, långt uppifrån vattenytan. Endast ett mycket svagt minne av ljus nådde dess längtande blad. Liten, blek och kuvad var den en del av den trädgård som ägdes av den sjöhäxa som allt som oftast har sin boning djupast ner i dylika små skogstjärnar. Det är sådana häxor som lockar oskyldiga människor ut i vattnet och drar dem mot drunkningsdöden på bottnen.

Jag ska berätta för er om en av de många sjöhäxorna, kanske den vackraste, mäktigaste och ondaste som någonsin huserat i en by. Hennes borg under vattnet var skön men ointaglig, omfluten av de magiska dödliga trollringar hon slagit kring den i flera varv. Borgträdgården av näckrosor var den största, mest praktfulla men även den mest sorgsna som någonsin funnits i en skogssjö. Där hade hon sin hemvist och stärkte hela tiden sina krafter och sin skönhet. För var dag blev hennes hy allt vitare, hennes långa svallande hår allt mörkare och hennes ögon allt mer gnistrande djupa.

Häxans skönhet och makt vanns dock på bekostnad av själsstyrkan hos de människor som ständigt lurades ner till slaveri i hennes borg under ytan. Lockade av magisk sång kunde ensamma vandrare ledas rakt ned i vattnet för att aldrig någonsin kunna återvända. Deras sinnen blev så förfångade av förtrollning att de inte förmådde fly. Allt eftersom tiden framskred blev skogssjön vitt omtalad som en plats ingen vågade komma nära, en plats man skrämde barnen med för att de i sina lekar inte skulle förvilla sig för långt in i skogen. Häxans makt var stor och hennes dröm var att så småningom bli så stark att hon kunde härska över alla andra sjöhäxor och magiker i hela riket, så att de skulle lyda hennes minsta vink.

För att nå denna yppersta makt var hon emellertid tvungen att infånga kraften från en speciell själ, som likt en motsats stod i förbund med hennes egen. Var stod då denna själ att finna? Jo, det ska jag berätta. Den själen tillhörde självaste Härskarens nyblivna drottning, som hade sin hemvist i hans slott sedan dagen då deras bröllop firats.

Vilken drottning detta var! Hon var en av de sällsynta varelser, som hade fått ett överflöd av gåvor från skapelsen, så att hon var lika fager till det yttre som till det inre. Som solljus flöt hennes honungsfärgade hår i vågor över hennes gyllene axlar, som himlen lyste hennes ögon och som kvällningens rosenskyar var hennes kinder. Nu vet ju ni lika väl som jag, att yttre skönhet inte alltid går hand i hand med ett gott hjärta. Sjöhäxan var ju till exempel en synnerligen vacker varelse, som dock hade låtit maktbegäret och girigheten ta över sin själ. Så var emellertid inte fallet med drottningen. Hon hade inga onda avsikter med sina handlingar och gladdes storligen över sin position eftersom den tillät henne att dagligen utföra goda gärningar gentemot folket.

- Den änglasjälen, spann häxan där hon gled fram på sjöbotten i sin näckrosträdgård. Hade jag hennes själaljus här nere, skulle jag snart vara den mäktigaste i hela den magiska världen. Hon log listigt mot de skyggande små rosorna, så att hennes blodröda läppar därvid gnistrade och hennes skratt gav eko jagandes flyende vattenringar över hela sjön.

Hennes leendes kraft flög över fälten så långt att den nådde slottet och jagade fram en smygande oro i drottningens hjärta. Hon var annars mycket lycklig med sin tillvaro, desto mer eftersom hon inte var född i konungasläkt. Hennes liv hade börjat under furorna som enkel skogsflicka, på håll släkt med de älvor som dansar. Då hon en natt varit vid källan för att hämta vatten, hade hon mött Härskarens följe och sedan deras blickar en gång vilat i varandra hade de varit oskiljaktiga. Han hade aldrig skådat en sådan skönhet hos någon av den kungliga släkten och då skogsflickans godhet avslöjande strålat fram ur ögonen, hade han förstått att hon redan ägde hans hjärta. Sedan hade deras kärlekssaga som kung och drottning tagit sin början i det stora slottet.

Nu kände emellertid drottningen för första gången en oro smyga sig in i själen. Hon hade börjat angripas av ett vemod som drog henne mot de stora slottsfönstren om kvällarna. Det kändes som om någon kallade på henne från skogen, från vars djup hon en gång kommit. Ty så förhåller det sig med de varelser på denna jord som råkat få allt gott till skänks, både skönhet, godhet och känslighet : deras sinnen är mer mottagliga och genomskinliga än andra människors, även för onda krafter.

Så hände det sig en kväll att häxans lockande sång fick makt över drottningens sinne. Sakta sjungande, ohörbar för människorna, men genljudande i själen på sitt byte, drog den en slöja över drottningens blick. Hon befann sig för tillfället ensam i slottsträdgården, men då locksången började förföra hennes själ vandrade hon, först sakta och dröjande, men sedan allt hastigare, ut genom porten och mot skogens stigar.

Då Härskaren återvände hem till slottet och inte fann henne där, greps han genast av onda aningar. Illavarslande rykten hade sipprat ut från skogssjöns välde, där krukor haft öron och några avundsjuka tungor talat bredvid mun om häxans planer. Härskaren hade fått höra sin beskärda del av detta och försökt slå bort det så som alldeles omöjligt, men så hade han dragit sig till minnes att hans älskade på sista tiden förändrats och stundom haft liksom ett svårmod i sina ögon.

Nu då hon saknades kände han att ingen tid fick gå till spillo. Han red genast i väg med sitt följe över stock och över sten, med sikte på skogssjön. Tur var det, för han kom lagom för att se sin drottnings fagra gestalt vandra rakt ut i vattnet. Förtvivlad kastade han sig ut och fick i sista stund tag i henne.

- Älskade! utropade han. Hur kan du överge mig i sådan smärta?

Han såg dock strax att hon inte kände igen honom och att hennes ögon inte hade sin vanliga värme utan snarare var att likna vid livlöst glas. Kraften kring sjön fick sekunden därpå hennes medvetande att helt försvinna och han red hem genom skogen med henne i sina armar. Då hon omsider vaknade hemma i slottet, var även hennes förtvivlan utan ände, väl så stor som hans.

Hon förstod ju detta, att om dessa onda krafter fick makt över hennes sinne igen, så var inte bara hon förlorad, utan kanske även hela riket. Balansen mellan det goda och det onda skulle då utfalla till det ondas fördel, ty om sjöhäxan fick större makt, kunde hennes anhang ställa till med stora bekymmer i landet och locka än fler oskyldiga till en tillvaro i slaveri under ytan. Häxans lockande toner fick alltså inte ta herraväldet över drottningens sinne igen. Sorgligtvis hade drottningen själv inget minne alls av vad som skett.

Detta fick nu till följd att hon inte längre kunde lämnas ensam utan måste vara under ständig bevakning. Då hon emellertid, liksom de flesta av oss, ägde ett behov av att stundom vara ensam för stilla kontemplation, var man tvungen att finna på ett sätt att hålla henne kvar på slottet. Med stor motvilja i sitt hjärta lät då Härskaren tillverka en mycket vacker gyllene boja, som närmast stod att likna vid ett tungt guldsmycke. Denna boja höll henne i säkerhet på slottet, de stunder han drog ut i riket och hon önskade en stunds ensamhet. Det beredde Härskaren stor sorg att så behöva hålla sin älskade fången. Själv böjde hon sig i självklarhet inför det oundvikliga.

Så kom det sig att hon en sällsamt fager kväll satt ensam i slottsträdgården. Kvällssolen spred sitt sken över de doftande rosorna som vajade i den stilla brisen. Då hennes sinne ju var ovanligt öppet och mottagligt för det som omgav henne, kunde hon inte stå emot den känsla av lycka som trots allt lägrade sig över den stilla drömmande aftonen. Hon slöt ögonen och hörde fågelsångens melodi ljuda som från paradisets ängar. Vinden smekte hennes panna och till och med den gyllene bojan kändes ljuvt varm mot hennes silkeslena hy, när den nedåtgående solen speglade sitt sken i den blanka ytan. Det var ju trots allt hennes fångenskap som höll henne kvar i den tillvaro hon älskade och inte ville lämna. Drömmande sträckte hon behagfullt på sig i den kryddoftande kvällsluften, blundade och lät all oro fara från sitt sinne.

Ett plötsligt ljud fick henne att hastigt slå upp ögonen. Spejande sökte hon med blicken över trädgården. Då såg hon bakom den höga grindens galler konturerna av en ung mansgestalt. Nyfiket reste hon sig ur sin vila och gick fram mot grinden. Där stod en ung man som hon inte kände igen som en från sitt rike och dessutom såg hon att han var stadd på lång resa. Ett stort glänsande svärd hade han också, samt den ungdomliga elden i sin blick, den eld som är typisk den godhjärtade pojke som var sann hjälte en gång har varit. Dock lågade han, likt de flesta ungdomar, av impulsens och passionens otålighet. Det var inte sällan som han lät hjärtat handla i all välmening och då kom förnuftets tankar till hans sinne först när handlingen redan var utförd.

Nu såg han framför sig den vackraste kvinna han någonsin sett, en änglalik gestalt som kom emot honom bakom en gallerförsedd grind i en grann trädgård. Då han behövde ett husrum för natten, tog han mod till sig och frågade henne så:

- Fagra prinsessa, säg, kan Ni i kväll ta emot en långväga riddare i Er boning?

Hon gav honom sitt soligaste leende, glittrade emot honom med ögon fulla av gästvänlighet och skulle just till att svara, då hon såg hans ansikte förändras. Han hade sett hennes fångenskaps guldkedjor, bojan som glänst fram runt hennes fot då hon tagit ett steg mot grinden. Som den sanna riddare han var, kunde hans sinne inte för en sekund bära att se en kvinna i fångenskap. Genom hans tankar rusade endast bilden av att hon hölls inburad i borgen av en ond herre med själviska avsikter och detta skulle han, den nyblivna riddaren, minsann ändra på!

Det hela gick sedan så hastigt, att drottningen inte hann hindra vad som skedde. Med ett hugg över grindens lås öppnade riddaren detsamma och rusade innanför murarna, där han med nästa blixtrande slag högg av bojans guldkedja och därmed befriade henne.

Det svärdshugget kändes långt över skogarna ända in i sjöhäxans svarta hjärta. I en blink sände hon sin numera blixtrande kvicka magi som på en sekund tog över drottningens sinne. Riddaren hann skymta den förtvivlade blicken i de klarblå ögonen, innan de obarmhärtigt beslöjades. Då började han förstå att han ännu en gång låtit sitt hjärta fara iväg med sig och ställt till med något olyckligt.

Hans farhågor besannades ytterligare då hon vände sin skugglika blick mot skogen och började gå mot grinden. Det var något som inte alls var lyckligt i detta skeende, det kände han tydligt. Hon tycktes inte längre vara herre över sina handlingar. Med ens såg han henne svinga sig upp på hans häst och med ett piskrapp driva den mot skogsdjupen.

Fylld av farhågor rusade han efter. Precis utanför slottet gick några hästar, och som den vana riddare han var, kastade han sig upp på en av dem och drev den med skänklarna efter hennes. Detta gällde liv och död och det kände han djupt i sitt hjärta och sinne.

Det tog inte lång stund förrän furorna skingrades och gläntan låg framför dem. Den unge riddaren bävade, ty han kände igen platsen så som farlig i skrönorna, den djupaste sjön med den mäktigaste sjöhäxan. Hjärtat dunkade hårt mot revbenen, och nu såg han till sin fasa hur den vackra flickan gled av hästen, vände sin glasartade blick mot sjön och började gå ut i vattnet.

Han var ännu ett par hundra meter bakom henne och i vild förtvivlan insåg han, att han inte skulle hinna. Hon skulle vara under ytan långt innan han hann komma till hennes undsättning.

- Å min gud! ropade han i sin skärande smärta. - Vad har jag gjort mig skyldig till?

Då såg han genom sina tårars slöja hur hon stannade upp i det svartblanka vattnet. Alldeles stilla stod hon. Bävande betraktade han kvinnan som stod där i sjön och stirrade på sin spegelbild i vattnet.

Det var då det märkliga skedde. Det var då drottningen fick syn på sina egna beslöjade ögon i vattenspegeln. Det var då verkligheten speglade sig mot henne som hon åter kom till medvetande och insåg vad hon var på väg att göra.

Djupt blå som kvällshimlen såg hennes ögon tillbaka på henne från djupet och i det ögonblicket, då hon såg sig själv, var det som om ingen trollbindande makt längre rådde på hennes sinne. Ty den som för ett ögonblick lyckas skåda verkligheten, den människan har alltid möjligheten att göra ett val. Drottningens val var jublande enkelt och självklart. Det var i det ögonblicket som kraften strålade från hennes fordom lättledda gestalt. Den skingrade slöjorna i hennes blick så väl som dimmorna kring gläntan.

Ja, den lysande kraften spred sig ännu vidare, ljus och mild över hela den ruvande skogssjön. Den kändes ända ner till botten av djupet, slog upp vattenborgens portar och fick de trollbundna människorna att yrvaket lyfta sina ögon mot ytan. Strålande beredde ljuset befriande vägar för själarna så att de kunde stiga upp ur vattnet. Sjöhäxan fräste ilsket där hon tagit skydd med sitt följe längst in i sin ödelagda borg.

Även rosorna i borgträdgården kunde frigöra sig från sitt fängelse och söka sig upp till ljuset på ytan. Drottningen såg dem blommande slå ut i full prakt på spegelytan och då log hon. Sedan vände hon sig om och gick sakta upp från sjön, med en ny klarhet i sin blick. Ty detta kunde aldrig tas ifrån henne. Hon hade sett. Kedjorna släpade fortfarande avhuggna kring hennes fötter. Näckrosorna lyste till lyckligt avsked.

Det är så det kommer sig, att näckrosorna äntligen kunde fly från bottnens fängelse och simma på ytan så som de önskar att göra. I solljuset har de också växt sig starka i sin fägring. Så nu säger jag dig, att nästa gång vi är ute och ror i ekan, så ska vi visst akta oss för djupet, men vi ska också glädjas åt det som nått dess yta.