Jag vill tro på en röst där i vindens sus,
på en kraft som aldrig ska svika,
en försäkran från stjärnornas sälla ljus
att det aldrig kvittar dem lika.

Men min himmel är stum och istället hörs
ett förtvivlans eko i natten
från de marker där människor hårdhänt förs
över gränser och mörka vatten.

Från min vrå ser jag skaror motvilligt fly
mot en oviss framtid i länder
där vart uttryck är kodat, var blick är ny
och där allt det okända händer.

Den som då öppnar upp i försök till tröst
om än vacklande, oerfaret
har hört stjärnornas viskning i vindens röst
och är ljusår närmare svaret.