Betraktar min senaste teckning
som sitter uppspikad i en
IKEA-ram på väggen.
Känner mig stolt över hur
verklig hon ser ut.
Ser för mig hur hon plötsligt blinkar,
nickar och ler lite snett åt mig
med ena mungipan.
Som om hon är stolt över mig.
Vet inom mig att imorgon
måste jag börja om på nytt,
med ett nytt ansikte.
Minns att de andras beröm
får mig att känna mig
uppmärksammad. För en gångs skull.
Det är en drog för mig att ständigt
visa upp mina verk.
Det slår mig hur beroende
jag blivit av berömmet.
Och av att ständigt tvingas
överträffa mig själv för
att få stå i centrum.