Jag har ramlat fel
i tretusen år för mycket

och jag har stirrat på
reumatismen och
sjöjungfrun som ligger
och gråter havssalt
på enkelheten.

Det dunkar evenemang
i min färglösa pensel
och stråna fastnar på
min ögonvita





det gör plötsligt ont,
på, i, utanför, runt,
inuti och under min
som alla andras


- trasiga själ.

Som vanligt har du
mitt hjärta i din hand
även fast jag ibland
tänkt ta tillbaka det,
inte med våld utan med
psykologi och svart socker.






SÅ ATT DU VET.

(Du har en chans till
att bevisa att du faktiskt
inte vill förlora mig.)








Vår kärlek har fått en
till chans av världen.

Vår kärlek är svår.