Till en början trodde jag att

du var långsynt

och att det var för dig döden sjöng

varje natt

att det var ditt blod

som droppade mig i nacken

den natten

då jag erkännde mig som förlorad

och att det var dina ord som fastnat inuti mig

men som jag aldrig förstod var

bortkastad tid

för det var du som kvävde min hund

den natten..

...den natten...

då alla leenden frös fast i nån slags

förvirrad trans och alla rop och skratt

tystnade

liksom kvävdes till döds

men tiden,

den fanns ju inte

för jag trodde det var du

att det var du som förpestade spegeln

varje gång du log

och än idag vill jag tacka gud

att det inte var jag

den natten

som dog

för att jag inte förstod