Ur sanden
sticker repändan
ensam, fransad upp

ankaret
ligger på
famnars djup

förankrad
för länge
sågade dyningen

den lugna,
förtöjningen
och jag drev bort

över spårlös vidd
tröst är det inte
att andra ankare

gnagts av
på samma
bedrägiska vis

på havet
är man alltid
ensam

i sjönöd
bara vid frivilligt nakenbad
har man publik