på sommaren skildrar jag sorgen,

men är det så man gör?

ska jag inte skriva om värme,

så som skrivare bör?

jag ser flingor som dalar mot marken,

jag hör knirret av stegen i snön.

jag ser stjärnor som lyser på himlen,

som speglas i isen på sjön.

ingen rim och reson,

inga regler som stör,

bara ord som vill ut ur mitt huvud.

som en rostig kanon,

som ett hinder som dör,

släpper jag lös det som inlåst var förr.

att tappa kontrollen med flit