Tornfalkens sista skri
ekar genom det övergivna glas-och betongtemplet
de kala pelarväggarna kramar
ihjäl det sista av det sista

Jorden dog inte med ett skrik
utan med en viskning,
ett sus
mellan de planterade träden, som en välbevarad hemlighet
inte ämnad för någon

Svarta motorvägar skriker ut sin tomhet
medan huden spricker
av liv
och himlen öppnar sig
av längtan

Allt vi gjorde var ett rop på hjälp
synd bara att vi dödade allt
och alla, som kunde hjälpa oss
med ett skratt, som ett elakt spratt
utan mening

Och nu är det försent..