Sedan gör
jag det enda jag
kan ungefär.

Ser sorgsen ut.

Du sätter ett munspel på mina läppar, kysser
mig överallt, kittlar mig och
säger lustiga saker.
Men det enda leende du får se
är det du formar med dina egna händer.

Det här är nästan som en
teaterpjäs,
säger du och målar upp
bilder för mig om att du och
jag ska finna skrattet igen
tillsammans.
Bilderna kanske är
söta men
JAG VILL INTE HITTA SKRATTET.

Den svåra flickan i din säng
VILL INTE SKRATTA.

Men till sist skrattar hon,
jag skrattar till slut.

Fast jag sliter mig snabbt från ditt kärleksfulla
grepp och låter patetiska tårar
komma ut efteråt.

Massor.

"Kom till mig, älskade Frida. Kom. Kom hit
älskling.

Varför är du ledsen? Varför är du ledsen? Varför
är du ledsen?"

"Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte?
Jag vill inte finnas mer. Jag vill inte finnas.
Jag är dum i huvudet."

Det bara är du som kan trösta mig. Vad jag än är ledsen för. Det är bara hos dig jag känner mig trygg. Det är bara med dig jag är lycklig. OCH JAG HATAR DET!!!

Jag gråter mer. Mer. Mer. Mer.

Du undrar vad som har hänt.

Jag svarar att ingenting
har hänt. Utan
att vara säker på
om jag är en enda stor lögn.

Jag frågar om det är
fel
att vara ledsen och om du aldrig gråter.
Nej gånger två och tusen pussar blir
dina svar.

Sedan tröstar du
mig klart och jag lämnar dig kanske med
frågor och sånt.

Förlåt.