Jag mötte Tiden
i morse, tror jag det var..
Hon hade splitter ny hatt
och sina vanliga
snedgångna, slita skor.

-Hej läget...?
Hon såg på mig
över axeln och fortsatte framåt,
hon har en tendens att alltid göra det.
- Ganska bra tror jag, svarade hon,
Lite trögt idag, var uppe i natt
och mätte....
-Mätte?
-Ja, det var nån träffedag, några månader, som skulle
arkiveras, fick rätta till lite å så.....

Jag såg på henne
och skyndade på stegen lite.
- Vart är du på väg?
- Det vet jag aldrig, sa hon och log.... framåt..iallafall!

Jag stannade och såg efter henne,
hatten lyste gul i morronsolen.

Sen sprang jag ifatt,
och lommar förväntansfullt bredvid henne
sen dess.

Man vet ju aldrig
vilka överraskningar
hon kan bjuda på
dessutom är hon bra på
att läka sår.