Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ibland undrar jag hur det är att hänga där. Så här tror jag att det är.


Ett Höstlövs Innersta Känslor (Ja, Dom Känner också)

Nu


Om hösten



Allting blir rött och brandgult



Det gröna livfulla dör
Det röda passionerande vaknar
Det brandgula binner av längtan





Längtan på något bättre
Längtan på livet
Längtan på kärlek och ömhet
Längtan på vänskap och lycka




Kommer det någonsin komma hit?
Kommer det någonsin kännas så?








Jag ser barnen springa
Människorna älska
Kan det någonsin bli så för mig?






Jag längtar till vintern
Då finns jag inte mer
I hopp om att jag får ett nytt liv



Ett nytt liv som männsika


Fina, underbara människa jag vill vara som du











Men så länge hänger jag här och hoppas


















Jag är bara ett ensamt löv på ett träd....



















Fri vers av Kramgalen
Läst 234 gånger
Publicerad 2007-09-13 19:07



Bookmark and Share


  poetiska stunder
Jag tycker att din idé är underbar, men du borde ha på något sätt klarlagt från början att det är ur lövens synvinkel du skriver. Det blir lite förvirrande annars! Men fint och bra!
2007-09-20
  > Nästa text
< Föregående

Kramgalen
Kramgalen