Känslan är fortfarande kvar, den har bitit sig fast och jagar mig varenda sekund.
Hjärtat slår hårt i panik.
Vart ska jag ta vägen?
Det biter där inuti, bit efter bit och mitt hjärta försvinner allt mer och mer.
Tiden går men jag blir aldrig fri från denna jäktande klumpen i magen och bröstet.
Det är som om att jag gömmer ett enormt mörker inuti mig och varje ekande skratt är bara ännu ett bevis på det svarta som gömmer sig där inne,bakom mina ögon och innanför huden.
Förlorad och jagad springer jag i jakt efter friheten.
Vart kan jag finna den, måste finna den.
Detta mörker smärtar mig.