Sakta sakta i natten rullar tårarna nedför mina kinder.

Tankar på vårt gemensamma liv, minnen, så många minnen som gör sig påminda. Sjukdomen slår sönder allt, man säger i min omgivning att jag är stark. Så här i nattens tystnad känner jag míg allt annat än stark, just nu känner jag mig bara ynklig, ynkligt liten och ensam.

Tårarna kan jag inte dela med någon, allra minst min älskade. Han är så långt borta från mig, jag hoppas och ber att han sover gott där  i sin sjukhussäng.

Sakta sakta i natten rullar tårarna nedför mina kinder.

Vänder på kudden.......tänker...så mycket som jag ändå har att vara tacksam över. Ett långt lyckligt äktenskap, med gemenskap, glädje, rikedom i kärlek. Tårarna blir lite annorlunda om jag tänker så. Jag är förvissad om att det är bra att lätta på trycket, men innebörden i gråten måste inte ha en spegling i eländet vi just nu går igenom........tårarna speglar min stora, stora kärlek till den man som för så många år sedan korsade min väg. Kärleken till den man som givit mig så mycket, som jag skrattat så mycket med, som jag delat ljuvt och lett med, som jag levt med i lust och nöd.........så mycket mera lust än nöd förvisso....och banne mig är det så, att nu i vår djupaste nöd så känner jag lusten rakt genom allt!!

Godnatt kudden!