Det är
obehag jag känner
när jag placerat
mina blödande fötter
på asfalten och folk
cyklar tjugo
centimeter ifrån
dom.

På gatan pratar
en del som folk andas
och folk
andas ingenting.

(Dom vill dö, dom vill dö, dom
vill dö.)

Men en man
med pizza stannar
för att fråga vart
en pojke med lockigt
hår bor
och vart han i
hela friden
befunnit sig
det senaste året.

Och sedan ler
pojken
mot mig.

Men det här är
långt ifrån
en
viktig del i mitt liv
så, farväl.