Ibland, så känns det som om jag bara är så FEL.
Inte alls som någon annan, liksom udda och unik men inte på något bra sätt som jag skulle vilja vara, utan på det där korkade sättet.
Skrämmande och hemska sättet, då man bara är så totalt annorlunda och folk kollar på en med tomma blickar.
Tomma blickar, och dem blickarna fryser mitt hjärta till is.
Kommer det någonsin smälta?
Jag dricker varmt kaffe på mitt ödsliga rum och hoppas på att kunna smälta mitt frusna hjärta.
Om min vilja bara vore tillräckligt stark.
Men det är ju så lätt, att dränka sig själv i drömmar och fastna i det oändliga tvivlet.
Förstöra sig själv, inifrån och ut, då blir man aldrig sig själv igen.
All tid försvinner och livet försvinner bort.
Allting blir passé.
Jag skulle så gärna vilja lära mig att återvinna tiden och livet, så att allting förblir mitt och precis så som jag vill ha det, igen!