Det är en iskall ocn snöig decembernatt, och jag har givit mig ut i den nattsvarta skogen. Kylan biter sig fast i mina kinder, men jag fortsätter vandra bland de höga träden. Jag tittar upp mot himlen. Trivs med att få komma ut i naturen, tänka själv. Jag tittar upp fortfarande, andas in, andas ut. Ångan som kommer ut när jag andas tar snabbt formen av en djävul. Jag ryggar snabbt tillbaka. Blir skrämd, men inser att det bara var Jag själv som tittade fram. Inte den Jag som ni ser, utan det ärliga som bor inuti mig. Det som verkligen är Jag. Vissa dagar visar den fina saker - en kvinna på en äng som varsamt samlar ihop en bukett, en älg på bete i skogsbrynet. Änderna som glider fram under rymden: Gräset som viker sig i de varma vindpusarna. Kvinnans hår som fladdrar i frisk sommarbris.

Och andra dagar som den bara visar världens ondska - Ängarna som står i brand, älgen som flyr i rädsla av elden, kvinnan ersatt och utbytt mot en stor och välvuxen varelse. Och runt honom en mörk ondska. Inga änder på himlen, bara mörka, svarta moln. Ingen vind, helt vindstilla. Bara eld.

 Man ser mycket i andedräkten - i anden. Den visar hur du är. Mer än vad något annat gör.

*- Någon underlig persons Kvällsfilosofi -*