Regnet öste ner över en enslig viloplats, som små livgivande droppar till naturens eviga kretslopp. Vätan trängde djupt in i skrymslen och vrår, genom finkläder som används en sista gång. I natt vakar inget levande öga över mörka stenar, inte ens ugglans genomträngande blickar tränger igenom regnmuren. En blöt flicka i sin ensamhet ligger, tårar rinner ner för kinderna, eller är det bara regnet? Hennes spetsprydda klänning är lagd i ordning men blöt av tårar från ovanför. Ett avlägset minne ekar i träet.

En ensam flicka gömmer sig bakom skolgårdens träd, täcker sitt ansikte och hoppas att ingen ska se.

I ljusrosa klänningsfållar gömmer sig glömda ord som haglat, skurar av små och stora hagelkulor träffar sitt mål där ingen ser. Inga blåmärken finns till mamma att visa, inga spruckna läppar, bara spruckna drömmar som vilar i en kista.

En ensam flicka jagas i sina drömmar, eller var var det? Längst en stig som virvlar på bergskanten. Svävande röster från alla håll kastar henne mellan sig. Hon skriker men det är ingen som hör. Små tappade skor på en avlägsen stig. i en avlägsen tid är sen allt som finns kvar.

Regnet öste ner över en enslig viloplats, små livgivande droppar till naturens eviga kretslopp. Vi som stannat inne, när regnet faller, när inte ens ugglan vågar ut, vilka är vi?

En blöt flicka ligger i sin ensamhet, för hon har inte längre något val.