Vindarna har piskat mina grenar
gnagt dem rena i mörkret och kylan.

Jag reser mina silvervita armar som grenar
mot alla stjärnor i skyn.

Som en bön ett utropstecken
står jag där övergiven i snötäcket och mörkret.

Spöklikt belyst av en novemberblek måne
utan varje hopp döda mina drömmar.

Stilla snöflingor singlar ner täcker min smärta.
Livet stillnar lindrar min sorg.

Ett stjärnfall syns och norrskenet glöder
värmer mina torra grenar.

Näring åt min längtan.
Mina drömmar besannas
och allt kan börja om.