När vi inte längre orkar gå upp klockan åtta som vi brukade
utan istället ligger kvar och sover en timme till

När vi inte längre hinner se solnedgången
för vi har redan krupit in i vårt bo för dagen

När vi inte längre går dit vi alltid brukade gå
utan börjar ta omvägar för att slippa möta alla tankar som tillhör det förslutna

Då går vi sakta, sakta mot undergången


När vi inte längre finner något roligt i norgehistorierna
inte ens drar på munnen utan bara tittar tomt framför oss och undrar varför de finns

När vi plötsligt vaknar och inser att vi inte skrattat på flera dagar
eller ens tänkt en positiv tanke

När vi en dag kommer på oss sälva med att bara det grå inte alla höstens färger
när vi bara ser regnet och inte solskenet som följer efter

då är under gången nära

Men glöm inte, säger någon
att så länge vi vandrar hand i hand
kan undergången aldrig besegra oss

Dom ljuger, jag vet
det enda som händer är att vi sakta, sakta
drar varandra ner i undergången

och när vi sakta, sakta går mot undergången
är det då bättre att vi båda sjunker ner tillsammans
eller ska göra det var och en för sig?