Mörkret som närmade sig med en mullrande fart, mörkret som varit så skrämmande, men ändå så lockande, hur länge skulle det vara närvarande. Tiden så långsam och oväsentlig, men ändå så närvarande. Ur denna svarta ocean föds livets grundläggande kraft. Denna totala motsats till rustningens fysiska varande.

Mörkt, så mörkt, men inte kallt, bara en varm skön bris som sluter sig runt hela existensen, så kallt o rått men ändå en så värmande känsla som sköljer över sinnet. Värmen som svept överjaget i livet är en följeslagare som aldrig övergivit jaget. Kylan av skalet som varit till låns en mansålder, denna rustning, äntligen borta, borta till nästa plan, till en plan som knappt är skönjbar.

Sprickan så skör, ljuset så fint, så tunnt, knappt synbart men ändå så kraftfullt. Detta livets ljus, som överväldigar själen, som en familjemedlem som återkommer hem efter en livslång resa. Denna underbara befriande kraft som fyller upp energierna till sin topp. Att sväva med i ljusets virvlar till befrielsens tröskel, att med falkens svävande återse ljusets födelse.

Att se marken, träden, allt liv som lyser starkare än någonsin, detta gömda minne som sakta men säkert börjar komma tillbaka. Att se silversträngen, borta, men var, kan detta vara mitt, allas, gemensamma minne, gömt bakom glömda dörrar. Att känna och se den kollektiva minnesbilden, från oss alla, till oss alla, häri finns allas våra skatter, så uppenbara men ändå så svåra......tack......tack för livet......