Hon saknar att längta, men hon gör det förgäves.



I tio minuter kan jag släppa floderna lösa. Då handlar det om oss. Glupska odjur sväljer mina goda tankar. Känslor smittas av sjukdomar från deras klor. De river i mitt förstånd, dränerar den lycka som glimrade i hjärtats källor.



I verkligheten var hon genialisk, det var stunder då hon följde sprakande flöden, sina personliga strömmar. Då lät hon krafter vandra fritt, ta självständiga former. Andra har för vana att klamra sig fast vid den jord som erkänns av ögon, men hon visste att detta gjorde att man inte kunde se det viktiga.



Jag samtalar med någon om natten, mitt andra liv där bortom gränserna. Där finns någon som lyssnar till mitt nonsens, mitt språk av toner och vibrationer. Där talar hon om tillvaron som rörelser, hon viskar något om paralleller och val. Gör man det som andra förväntar sig, blir man deras slav. Men jag har inte lärt mig att se igenom bräckliga ord. Och vintern kommer med mörker och kylan tilltar.



Hon skriker av mardrömmarna, av allt hon inte kan visa, inte kan berätta. Skuggorna expanderar, de syns inte, men de livnär sig på hennes tvivel. Hon gnisslar tänder, slipar dem vassa, och kanske behöver hon ha det så i dessa stunder. Hon talar baklänges om sig själv, ut till de andra, men de förstår inte. Det är då jag känner tydligast vad hon menar.



Min insida bränner, pärlor växer på min panna och jag flyr när skuggorna slår rötterna i hjärtat. Din frihet blir min ångest. Låt mig slippa se på insidan av dina händer, linjerna verkar leva i ett eget mönster och allt jag är rädd för förvandlas till verklighet; känseltrådarna torkar, de smulas sönder och jag står naken. Tankarna fastnar i det dunkla höljet, omges av förföljare som växer sig onda då jag rymmer bort.



Men hon kunde dra garnet ur verklighetens sömmar, vävde egna skynken att skydda sig med från vind och hagel av känslospjut från andra. Hon lät intryck smälta, som för att likt tenn kunna anta form igen, för att avslöja något att tolka. Rimfrost spred sig i hennes ögon. Hon lät metallens klanger tystna innan hon tydde dess budskap.



Och tankens årstider växlar sedan på sekunder, rotationen vänder om och vi går åter mot sommar. Jag är ledsen för att jag skickade mina demoner mot dig, då jag inte klarade av dem själv. I tio minuter om natten kan trådarna emellan oss tonsätta hjärnsandens rinnande.



En liten låga fastnar i magnesium och plötsligt blir allt vackert och självklart. Och jag låter skuggorna flamma upp, låter höstvindarna brinna till aska. Tiden tas inte ifrån oss. I mitt varande finns inga murar eller gärdsgårdar, där finns inget behov av gränser. Nästa gång, min vän, nästa gång vi somnar kanske vi vaknar upp med samma stämma.



De ärrade mina leder, höll fast en panisk kropp. Borttappad igen. Ilska och frustration växte ur det som vilseleddes, det som föddes till kärlek. Jag inser nu, man känner aldrig någon om man inte känner sig själv. Och kärlek var inte det jag trodde, men jag ska inte förakta min naivitet.



Änglarnas trumpeter ger oss en vackrare värld, de erbjuder lugn och eufori. Tonerna ger klarare färger, låter marken få gunga i eterns sanna takt. Tro mig, de inre floderna, de gåtfulla källorna där kraften hämtas behövs ej skyddas, för inget kan hota, ingen kan nå in dit. Vi har själva tillgång till vår inre frihet. Och vi är redan tilldelade ett liv.