Redan medlem?
Logga in
|
här kommer min novell som jag skrivit på den senaste månaden. den har inte lämnat plats för så mycket annat skrivande och ja... äsch skit samma.
här är den i alla fall. ta-daa!
Ester
för jag lever med en saknad som är som en tickande bomb Den exploderar gång på gång i mitt hjärta och tusen liter nagellack kan aldrig dölja smärtan i mina fingertoppar för du finns där Du finns där och jag kommer aldrig sluta kvävas av saknaden Jag vågar inte nå dig Ester trummade fundersamt med sina röda naglar mot rullstolens armstöd. Hon hade ett litet svart skrivblock vilande i knäet och en silverfärgad bläckpenna i handen. Hon betraktade under tystnad pionerna som blommade i rabatten. Orden kom lättare nu än på länge. Kanske berodde det på det lugn hon kände att hon äntligen funnit. Hon iakttog stilla en gammal man som satt på uteplatsen och pratade högt för sig själv. Det var en varm sommarkväll och himlen var svagt rosa. På en bänk under äppelträdet satt en rynkig gammal tant med vattniga ögon. Tanten tittade intresserat på en ung sjuksköterska med lockigt brunt hår och vita arbetskläder som räckte henne ett glas vatten och fyra olika piller. Den unga kvinnan log uppfodrande mot henne och rättade försiktigt till hennes marinblå basker som åkt snett. Ester log svagt när hon tittade på dem. Hon kände sig ovanligt lugn; sorgen fanns fortfarande där men den slet henne inte i stycken som den brukade göra innan. Saknaden och ångern som plågat henne nästan hela livet fanns där men nu klarade hon trots allt av att leva med den. Hon hade aldrig berättat sin historia för någon. Aldrig någonsin. Hon blev gravid när hon var 19. Hon hann inte ens reagera innan barnets far lämnade henne och försvann ur hennes liv för gott. Ester var pötsligt ensam, på väg mot en framtid som inte alls var vad hon hade väntat sig. Kriget rasade ute i Europa och hon hatade sig själv för in dumhet. Hon födde barnet i början av maj. Samma dag som människor runt om i världen jublade över fredsbeskedet lämnade hon sin nyfödda dotter på barnhemmet. Samma dag som miljoner människor firade slutet på kriget startade hon ett krig inom sig. Hon insåg det inte då men i samma sekund som hon lämnade barnhemmet utan Ylva gjorde hon sitt livs misstag. När hon satt på bussen påväg hem kom den, ångern. Då var det redan försent och det skulle hon aldrig förlåta sig själv för. Ester lutade sig försiktigt tillbaka i rullstolen och drog ett djupt skälvande andetag. Hennes ögon var blanka. Hon hörde steg på gången bakom sig och vred långsamt på nacken för att se vem det var. Sjuksköterskan med det mörklockiga håret kom gående emot henne med ett leende. Hon lade handen på hennes axel och böjde sig fram. ”Jasså här sitter du och tänker, Ester.” Ester nickade och lyckades pressa fram ett svagt men äkta leende. Sorgen blänkte fortfarande i hennes ögon. ”Man har så mycket att tänka på när man blir gammal”, sade hon tyst. Hon vägde noga varje ord innan hon fortsatte. ”Man har så många minnen och tankar som irrar omkring i huvudet.” Kvinnan nickade instämmande. ”Jag förstår vad du menar”, sade hon. ”Jag kan också känna så ibland även om jag inte ens fyllt trettio än.” De tystnade och njöt under tystnad av en av sommarens varmaste kvällar. Kvinnan vände sig till Ester igen. ”Du flyttade hit förra veckan, visst var det väl så?” Hon gav Ester en frågande blick. ”Jag har inte hunnit träffa dig så mycket än men jag tror att du kommer få det bra här.” ”Ja, sade Ester. Det är jag säker på.” ”Jag har läst dina böcker”, lade kvinnan till. ”Ester Nyström, det är väl du?” Det glittrade till av nyfikenhet i Esters ögon. ”Jo. Javisst, det är jag”, mumlade hon och slog ner blicken. ”Men det var ju länge sedan jag gav ut någonting.” Kvinnan skrattade ett förtjust skratt. ”Talang är ingenting som förvinner med åldern, tro mig.” Ester tittade upp och mötte kvinnans pigga klarblå ögon. ”I så fall får jag tacka så mycket.” ”Jag läste din diktsamling efter att min mamma hade dött”, började hon. ”Ibland kändes det som om dikterna var skrivna direkt till mig. Jag vet att det låter fånigt men du har sådan känsla i allt du skriver.” Hon satt tyst en stund innan hon strök undan håret ur ögonen och reste sig upp. ”Jag ska gå in och se till att Gunhild kommer i säng”, sade hon. ”Jag kommer ut om en stund och hämtar dig”. Kvinnan strök Ester lätt över håret och försvann över gräsmattan. Ester satt kvar med blicken fäst på en obestämd punkt vid horisonten. Någonting i hennes blick fick det att se ut som om hon betraktade ett skådespel av minnen i stället för en helt vanlig sommarhimmel. Hon blinkade trotsigt bort tårarna som envisades med att tränga fram. När hon lämnade Ylva på barnhemmet klippte hon av alla band mellan dem. I samma stund som hon satte sig på bussen skar verkligheten igenom de osynliga band om länkade dem samman. Hon kände det som en djup stöt i själen, ett sår som aldrig skulle läka. Ester skulle aldrig glömma den känslan. Det var en smärta som spred sig till varje del av hennes kropp. Hon kunde känna smärtan i sina fingertoppar, hon kunde känna den i sitt röda nagellack. I den stunden visste hon att hon inte skulle kunna leva utan sin dotter. Dagen efter tog hon bussen tillbaka. Hon satte sig på en grön bänk mittemot barnhemmet och såg på tre flickor som skrattande sprang omkring och lekte på gården. Ylva låg i en vagn i skuggan och sov. Det var soligt och luften smakade vår och fredslycka. Ester satt helt stilla på bänken med blicken vilande på sin dotter och tårarna rullande ner för kinderna. Hon klarade inte av att släppa taget. Det gjorde för ont. Istället fortsatte hon ta bussen till barnhemmet. Hon fortsatte sitta på den gröna bänken och iaktta Ylva på avstånd. Hon visste att det var omöjligt att ändra sitt beslut. Hon visste att hon aldrig skulle kunna nå Ylva men hon fann en svag tröst i att åtmindstonde få se henne. Ester återvände gång på gång till den gröna bänken mittemot barnhemmets gård. Därifrån såg hon Ylva leka, börja prata och ta sina första steg. Ibland fick det hon såg henne att skratta men ofta fick det henne att gråta. En dag strax efter Ylvas ettårsdag satt Ester på bänken i vårsolen och låtsades läsa en bok. Hon bläddrade sida då och då men hennes ögon följde intresserat Ylvas stapplande steg över gården. Då stannade Ylva upp, två klarblå ögonpar mötte för en sekund varandra och Ylva brast ut i ett bubblande skratt. Då skrattade Ester bakom tårarna. Varje gång hon såg Ylva så fick hon den där klumpen av saknad i magen. Det gjorde så ont i henne att hon trodde att hon skulle falla i bitar. Besöken plågade henne men var samtidigt det enda som kunde ge henne ro. När Ylva lämnade barnhemmet vid två år och åtta månaders ålder lyckades Ester ta reda på var hennes nya familj bodde. På helgerna när hon var ledig strövade hon omkring i området och hoppades få en skymt av henne. En gång såg hon Ylva, skuttandes hand i hand med en kvinna i blå kappa. Hon lyckades pressa fram ett stort leende när hon mötte dem, trots att saknaden rev i henne. Ester fortsatte följa vad som hände i Ylvas liv. Ylva flyttade hemifrån, fick sitt första jobb och förlovade sig. Ester betraktade stilla allting på avstånd. I augusti, 34 år efter att Ylva föddes fick Ylva en dotter. De döpte henne till Stella. Ester hade aldrig önskat något så starkt som när hon såg Ylva, Stella och Pers leende ansikten i födelseannonsen i tidningen. Hon önskade att hon fick röra dem, krama dem. Det var så länge sedan hon blev kramad. Esters händer darrade och hennes kinder var våta av alla tårar. Solen var långsamt på väg ner och inslöt hela världen i ett mjukt rosa ljus. Hon satt tyst i rullstolen med känslorna skrikande och skavande inom sig. Hon hade aldrig berättat sin historia för någon. Ester lekte försiktigt med pennan hon hade i handen och bläddrde fram en sida i skrivboken. Det var dags nu. De sista solstrålarna fick hennes hår att glittra som silver och hon slöt ögonen med ett svagt leende. Hon hade händerna vilande i knäet och andades in den milda doften från gårdens alla blommor. När hon öppnade ögonen såg hon den unga sjuksköterskan komma gående emot henne. Ester strök varsamt bort tårarna från kinderna och lade ifrån sig pennan. ”Ester, hur är det med dig?” Kvinnan såg bekymrad ut. Ester skakade lätt på huvudet. ”Det är ingenting”, sade hon trots att hennes röst sade någonting helt annat. Kvinnan såg för en sekund ut som om hon skulle fråga mer men Esters sorgsna och utmattade blick hindrade henne. ”Det är en vacker kväll”, sade hon istället enkelt samtidigt som hon satte upp sitt hår i en lös tofs. Hon ryckte till som om hon plötsigt kom på någonting. ”Jag heter Stella föresten”, sade hon och skrattade. Ester nickade leende. ”Ja”, sade hon. ”Jag vet”. Stella rynkade förbryllat på ögonbrynen men fann sig snabbt igen. Hon gick runt och tog ett vant grepp om rullstolen. Då fick hon syn på den öppna skrivboken i Esters knä. Hon böjde sig fram och läste tyst över hennes axel. Ester slog ner blicken och väntade under tystnad på att Stella skulle läsa färdigt dikten. Det var tyst på gården. Stella bet sig i läppen. ”Den är underbar”, viskade hon. ”Den är hemsk men underbar”. Tårarna rann ohejdbart på Ester. Stella kastade en snabb blick på Esters rödmålade naglar och kramade försiktigt hennes axel. ”Vad handlar den om?” Ester sträckte upp en darrande hand mot sin axel och höll hennes hand hårt. ”Det, Stella”, viskade hon. ”Det ska jag berätta för dig”.
Prosa
(Novell)
av
mirrorball
Läst 536 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2007-12-13 18:40 
|
Nästa text
Föregående
mirrorball
Senast publicerade
Bortlängtan Faran med att bosätta sig i någons andetag Du skulle sälja hennes själ på en sekund om det var någon som ville ha den En ryggtavla i en nittiosäng Fågelmannen Du och jag är svarta hål som försvinner in i varandra När låttexter flätas in i varje andetag 17 (dekadens, kyssar & ångestord i dagböcker) 
Se alla
|
