Du försökte att lägga ett puzzel, livets puzzel.

Det gick inte alls bra, ibland tyckte du själv att det fungerade.
Men för det mesta blev det lite kaos mitt i alltihop.

Vi sitter på varsin sida av köksbordet med kaffemuggarna.
Vi pratar om våra liv hur det blev, vi är ju iallafall 60 år båda två.

Jag får ett starkt minne som jag berättar för dig om för första gången.
Du var hos släktingar i Värmland och passade deras barn när de jobbade.

Vi skrev till varandra du längtade hem och jag längtade efter dig, du var ju min
bästis.
Det var i slutet av november det året som du helt plötslig ringde och sa; ikväll kommer jag hem med tåget möter du mig?

Jag blev så glad, snöflingorna föll mot marken snöplogen hade inte hunnit
köra sina rundor. Men vad gjorde det att jag pulsade i snön upp till stationen.

Tåget kom jag hade hjärtat i halsgropen, jag var rädd att du ej skulle vara med.
Men du var med, vi kramades och skrattade äntligen var du hemma igen.

Vi pratar vidare och skattar åt många minnen som när vi skickade efter likadana klänningar. Som vi sedan klippte av och gjorde tunikor av.

Våra hemförhållanden var väldigt olika jag hade en trygg uppväxt men det hade aldrig du.
Men vi hade varandra det var viktigast.