Flyglarmet tjuter, och han rycker till
Vaknar ur sömnen, fastän han inte alls vill

I en lantlig stuga, hon sover så sött
Hon kan ingenting höra, för hon är ju så trött

Han rusar till rummet, med väggar av malm
Där finns och en granne, som sjunger en psalm

Hennes sköna hy, dock inte berörs
För hon sover lugnt, medan staden förstörs

Han sitter själv, och förbannar sitt öde
Förstår inte alls, livets konstiga flöde

Hon äter frukost, och hon ingenting vet
Om kriget som börjat, på våran planet

Han tar sig ut, och han ger sig av
Han vandrar längs vägen, hans vapen en stav

Hon fick ej veta, att hon skulle dö
Det sista hon tänkte: \"Vad bra det finns snö!\"

Det enda han hittar, är en sönderbränd villa
Han hoppas då mycket, att hon ej gjort sig illa

Allt han kan göra, är att drömma sig bort
Ty aldrig han mer träffar, en kvinna av hennes sort