Min horisont

är naggad i kanten

havet ser

uppjagat ut


Martallen lutar sig

ut över branten

vid bryggan

skriker en trut


Jag sitter i sanden

och lyssnar på vinden

ser solnedgångsbranden

med saltstänk på kinden


Vinden berättar

på havsvindars vis

om ljumma monsuner

och östersjöbris


Jag lyssnar

på människosätt

förstår inte allt vad jag hör

men tror nog att vinden

har nästan rätt

när den säger att jag är

ledsen och skör


Så tar den ett hastigt farväl

ger truten en knuff i baken

den skriker vill genast ha gräl

fast det hör väl inte till saken


Min horisont

har lugnat sig nu

vinden drog in

över land

Jag önskar jag hade

någon som du

som ville hålla min hand



Och höra på trutens tjut

se detta ljuvliga himlaspel

då kunde sagan få lyckligt slut

där jag var en liten del