det finns en spricka i logiken
redo för oss att slinka ner i
poeten i mig kremerade sanningen
och fyllde mig med orealistiskt hopp
men nu är jag alltså redo

välkommen på en resa i mitt inre
i min förvrida värld i mitt sjuka sinne
det är en förbannat sorglig resa
ungefär som när man tar flyget hem
från en människa man älskar och
dessutom är flygrädd

den där ilskan spränger i mig
jag vet inte ens vem jag är ikväll
jag vill bara härifrån
bort från sanningen alla vände ryggen
så nu är jag alltså redo

varje resa var du resmålet
men nu ser jag plötsligt målningarna
på väggarna och visst är dom vackra
jag skulle kunna göra poesi av
dom där väggarna om jag får lust

du fanns i varje dröm
men nu ser jag plötsligt vad som fanns
där i bakgrunden (det var cirkusliv)
och jag ville aldrig ha dig på riktigt
förrän jag inte kunde få dig

och när vi kysstes betraktade jag våra
skuggor och jag vill inte vara någons skugga
jag ville ju alltid vara min egen
och nu är jag alltså redo

dom sa alltid att jag aldrig blir nöjd
och jag sa till dom att
har ni någonsin tänkt på att jag
kanske bara nöjer mig med så himla lite?

det var ju inte riktigt sant det där
(säger någon som förespråkar ärlighet)

det är jag som fastnat i drömvirvlar
besatt av att drömma om det omöjliga
och jag vet att jag inte vill ha något
om jag inte med säkerhet inte kan få det

(och om jag får det, vad ska jag då med det till?)

och när agressionen spränger i mina ådror
varenda gång jag tänker på kärleken jag får
vill jag bara falla livlöst ner på marken
jag förstår ju egentligen att man inte får lov
att kremera sitt eget lik

varför i helvete ska ni älska mig för
när jag inte gör det själv!
vad fan är erat jävla problem!
jag kunde inte hata er mer ikväll

när jag egentligen undrar
(säger någon som förespråkar lögner)
varför ni inte älskar mig tillräckligt mycket

sprickan sliter sig större
mellan världar som inte är mina att uppleva
och nu är jag alltså äntligen redo
NU ÄR JAG TILL SIST SÅ JÄVLA REDO
att slinka ner i den